Alex i Toulouse

Man kunde lätt trott att mottagningar eller nollningar bara tillhör det svenska slappa skolsystemet.. tji fick man..

Hela den här veckan har skolans boendeområde varit bevakat av militären, fast inte på riktigt, det är vad jag förstått treor från skolan. De kollar passerkort, säger åt folk att stoppa in tröjan i byxorna och gå på trottoaren, det är ungefär så långt det sträcker sig. Hela den här grejen är till för de nya ettorna, för att de ska tro att det är mer militäriskt än det är, jag vet inte om det fungerar.

Veckan har förflutit med signalbehandlingsteori och reglerteknik, främst reglerteknik är ganska svårt, det finns inga generaliserade regler att följa så undervisningen blir lite vag. Trots det är det självklart otroligt mycket matematisk teori inbakat i alla ämnen. Igår fredag hade vi "qualité et assurance qualité" på schemat hela dagen, vi hade fått 50 sidor att läsa inför dagen som skulle bestå i ett rollspel (min favorit). På morgonen presenterade sig en man som varit skolans rektor fram till 2001 och numer var pensionär, han hade jobbat inom flygmotorindustrin en massa år och när han kom till ENSICA tyckte han att det saknades verklighetsanknytning, därav kvalitetsrollspelet. Med på spelplanen fanns en gammal student som numer jobbade med elektronik på Airbus, samt en äldre man som hade erfarenhet från stora projekt i industrun, han hade bland annat jobbat med "Telix" (tror jag det hette) i Sverige på 80-talet. I alla fall, hela gruppen delades in i två delar med ungefär tio studenter i varje, en utsågs till projektledare, en till kvalitetschef, en till teknikchef och resten bildade adjunkter till kvalitetsgruppen eller teknikexperter.

Målet var att lämna offert + tidsplan för utvecklingen av en ny mikrosatellit för observation av jorden under fyra årstider, allt efter en kravspecifikation. Själv var jag teknikexpert på området omloppsbana och attitydkontroll. Tidsschemat var pressat till max så det var i det närmaste omöjligt att hinna tänka igenom allt, det var en delpoäng med dagen att vi skulle lära oss att tänka på kvalitetskontroll trots pressen. Jag räknade länge på två lösningar för attitydkontrollen (dvs. styrsystemet så att satelliten pekar åt rätt håll) som skulle falla inom budget och önskad precision, när jag var klar visade det sig att vi lyckats snilla bort kravet på precisionen så vi kunde istället välja ett betydligt billigare kontrollsystem.. I slutet av dagen skulle allt presenteras, tack och lov var det de tre cheferna som stod för det. Den andra gruppen kom och lyssnade. Den gamla rektorn, Airbus-killen och mannen totalsågade varenda påstående och pressade presentatörerna till max, de till och med skrattade åt varandras tuffa sätt. På grund av tidspressen var det förstås mycket vi inte hunnit tänka på men vi hade ändå det vinnande konceptet :) Lösningen blev en 50 kg tung cylinder, 45 cm hög och 40 cm i diameter med kamera, solpaneler, batterier, styrdator och attitydkontroll inbyggt som skulle skjutas upp med en Ariane 5-raket 370 dagar efter projektstart och lägga sig på 828 km höjd, allt till det facila priset av 7.6 miljoner svenska kronor i runda slängar.

På fredagkvällen käkade ERASMUS-gänget middag i boendets kök, pasta med pastasås, rosévin, ost och korv. Lite senare när jag och Calle hängde på mitt rum hörde vi folk borta i korridoren så vi gled dit, det var några av spanjorerna som partade så vi anslöt. Det kom ett gäng nya människor också, en spansk tjej som var granne till spanjoren och som i dagarna blev klar med utbildningen, hennes tjejkompis som också strax var klar med ENSICA-utbildningen och som för ovanlighets skull var född och uppvuxen i Toulouse, + ett par som jag inte fick riktig koll på. Tydligen kindpussar man även tjejer man träffar för första gången, intressant. Jag och Calle fixade skjuts med de två tjejerna ner till stan där de andra senare anslöt, + två andra killar som jobbade för ett företag som utvecklade kompositkroppen till Airbus A350. Hur som helst gick vi till ett ganska tråkigt ställe varför vi svenskar gick vidare och sökte efter ett ställe jag fått tips om, det skulle vara ERASMUS-party på ett ställe i stan. Väl där verkade det ganska dött men man vet ju aldrig, jag gick nedför trappan och kollade in stället, det var 0 personer där, om man inte räknar de två bartendrarna förstås. Vi gick vidare och kvällen blev inte särskilt sen innan vi gick hemåt igen, pratade på måfå med lite franskt folk på stan och språket flöt på riktigt bra, det går bättre och bättre. Fredagen bjöd på komplimanger för språket från omkring fem olika personer.