4-månadersrapport
Idag är det precis fyra månader sedan jag satte min fot på franskt territorium med avsikten att skapa mig ett liv här, ett nytt hem. Tänkte göra ett försök att sammanfatta mina intryck hittills, för att ge en idé om hur det är till er som inte kommit iväg än. Det ska dock visa sig att mina upplevelser inte på något sätt kan generaliseras till utlandsstudier i största allmänhet, men vi kommer dit.
Det första som slår en, bildligt talat, när man stiger av flyget i Toulouse i mitten av augusti är förstås hettan, 34 grader av underbar sommarvärme. Klimatet har varit en stor grej för mig, mycket värme och få moln dominerar väderkartan och att kunna sola utan tröja i slutet av november är ju lite speciellt för en som är van vid Stockholmsklimat.
Det är många som trott och fortfarande tror att språket är en jättegrej, faktum är dock att jag förstod nästan allt från och med första dagen.. att sedan kunna uttrycka mig själv, dvs. kommunicera, är inte fullt lika trivialt, behöver fortfarande mycket mer övning!
Frankrikes kultur har hittills inte bjudit på några större överraskningar. Kanske var jag tillräckligt förberedd för att inte reagera så starkt på skillnaderna, kanske är jag även bra på att anpassa mig till situationer. Några saker går emellertid att notera. Det är nog allmänt känt att folk här nere niar varandra om de inte känner varandra väl, det är också rent generellt artigare än i Sverige. Det är dock inte riktigt vad det verkar vara vid första anblicken, alla dessa artigheter.. det kan liknas rakt av med engelskans "hi, how are you!" som folk slänger ur sig precis hela tiden utan att egentligen vänta på svar, det låter trevligt men betyder ingenting. (Frankrikes motsvarighet heter "cava?" och betyder ungefär "allt väl?"). Kanske väljer man ändå hellre tomma artigheter än tysthet och misstänkta blickar som inträffar lite för ofta i Sverige. För övrigt tar man i hand med alla klasskamrater och folk man känner här, varje dag! Jag försöker fundera ut andra kulturskillnader men rent generellt är det svårt att härleda något som verkligen har med nationaliteterna att göra.. en gåta som jag fortfarande funderar på är var folk stoppar sina pengar. De tjänar mer här och betalar mindre skatt men i Toulouse finns mest tråkiga billiga bilar, inga direkt flashiga hus/lägenheter, folk verkar inte tokrenovera sina hus som i Sverige och jag har inte märkt några tendenser att resa mycket bland mina klasskamrater, så var är pengarna?
En stor skillnad mellan Sverige och Frankrike, som jag tror man ofta glömmer när man reser som turist, är Frankrikes baksida. Med det menar jag först och främst klasskillnaderna. Visst, i Sverige pratas det om Rinkeby och Rosengård, jag har visserligen aldrig varit i Rosengård men Rinkeby är ju mest en tråkig miljonprogramförort full med trevliga människor från härliga kulturer. Jag ser inget problem med att hänga i Rinkeby på kvällen eller parkera min bil där ett par dagar. I Frankrike, i Toulouse, några tunnelbanestationer söder om stan ligger motsvarande miljonprogramförort. Har varit där på dagen, tråkigt men lugnt. Skolkamrater födda i Toulouse har emellertid ifrågasatt vad i hela friden jag hade där att göra. Åker man dit på natten så blir man tydligen av med allt, man får visserligen leva men helt utan alla prylar och kläder man hade med sig. Ni har kanske också hört om räderna som inträffar här lite då och då. Nu senast när ett par ungdomar (15 & 16 år) körde utan hjälmar mot väjningsplikt i en Parisförort, krockade med en polisbil och avled båda två. Ungdomarna i förorterna skyller allt på polisen, bränner bilar och förstör egendom, stödräder genomfördes här i Toulouse. En av anledningarna till det här är troligen den höga arbetslösheten och klassklyftan som gör att det finns ett helt samhällsskikt som så att säga "vet om" att de troligen aldrig kommer komma någonstans i livet, de gör sig hörda efter bästa förmåga.
Så till frågan om mitt liv här, har jag lyckats än, känns det som ett hem? Kort sagt, NEJ! Grejen med det här stället är att allt är toppen, utom skolan, och skolan tar så mycket tid att jag inte hinner uppleva det som är toppen. Jag är inte ensam om att dela den uppfattningen, även fransoserna håller med. Även fransoserna som tuggat sig igenom två år av förberedande mattestudier på galen nivå och klarat den här skolans första år där de sitter och bevisar matematiska satser och lemman under tidspress, även de tycker att tempot är för högt. Jag har inte hört någon som entydigt tycker att det är en bra skola, att det vi gör är riktigt kul, det är helt enkelt så att ett diplom från ENSICA öppnar dörrar, det är därför folk är här. Till och med många av lärarna håller med om att det är ett dåligt upplägg på kurserna, eftersom vi ska hinna med så mycket så hinner vi inte med någonting. Hur som helst så klarar sig ändå fransoserna igenom, mest på grund av matten, i princip alla tentor innehåller härledningar och integralkalkyler. Vissa övningar går ut på att lösa en integral som kanske tar 30 minuter. Det har bekräftats av fransoserna att jag har gjort allt det de gör senare, jag har ganska bra förståelse för och allmänbildning inom det vi gör. Det sägs att våren ska bli lugnare, det sägs det kanske alltid? Vi har i alla fall lov jämnt utspridda och jag har mycket bättre koll på hur man måste lägga upp studierna. Vi får se hur det går..
Jag kanske inte har skrivit något om det franska skolsystemet tidigare, snabb resumé: Det finns minst två typer av skolor, vanliga stora universitet samt grandes écoles, ENSICA tillhör den senare typen. Universiteten fungerar som i Sverige, man väljer kurser eller ett program, det är få föreläsningar och man lägger upp studierna som man vill. Grande école-skolorna skiljer sig vad jag förstått radikalt, schemat är oftast fyllt och det mesta är obligatorisk närvaro på, inget eget ansvar alltså. Det märks på folket här, de har inte alls samma mognad och världsvana som de studenter jag mött tidigare. Enligt de jag pratat med här är det dock skillnad på grande école och grande école, det finns skolor som trots arbetsbördan lämnar större frihet och dessutom respekt åt studenterna. Ni som läst mitt inlägg om våran inspectrice des études förstår hur vi blir behandlade.
Slutsatsen så här långt blir nåt i stil med att självklart ska man inte tveka över att lämna Sverige ett tag för att uppleva världen, men är man inte matematiskt geni med svenska mått mätt, välj då något annat än en fransk grande école! Min tanke är ändå att uppleva mer nästa termin, det kommer bli mycket lättare med bil. Jag känner ett gäng riktigt trevliga människor från länderna runt omkring här och det är förstås kompisarna som gör att jag står ut med studierna.
Om en vecka landar jag i Sverige igen, vi ses!
Det första som slår en, bildligt talat, när man stiger av flyget i Toulouse i mitten av augusti är förstås hettan, 34 grader av underbar sommarvärme. Klimatet har varit en stor grej för mig, mycket värme och få moln dominerar väderkartan och att kunna sola utan tröja i slutet av november är ju lite speciellt för en som är van vid Stockholmsklimat.
Det är många som trott och fortfarande tror att språket är en jättegrej, faktum är dock att jag förstod nästan allt från och med första dagen.. att sedan kunna uttrycka mig själv, dvs. kommunicera, är inte fullt lika trivialt, behöver fortfarande mycket mer övning!
Frankrikes kultur har hittills inte bjudit på några större överraskningar. Kanske var jag tillräckligt förberedd för att inte reagera så starkt på skillnaderna, kanske är jag även bra på att anpassa mig till situationer. Några saker går emellertid att notera. Det är nog allmänt känt att folk här nere niar varandra om de inte känner varandra väl, det är också rent generellt artigare än i Sverige. Det är dock inte riktigt vad det verkar vara vid första anblicken, alla dessa artigheter.. det kan liknas rakt av med engelskans "hi, how are you!" som folk slänger ur sig precis hela tiden utan att egentligen vänta på svar, det låter trevligt men betyder ingenting. (Frankrikes motsvarighet heter "cava?" och betyder ungefär "allt väl?"). Kanske väljer man ändå hellre tomma artigheter än tysthet och misstänkta blickar som inträffar lite för ofta i Sverige. För övrigt tar man i hand med alla klasskamrater och folk man känner här, varje dag! Jag försöker fundera ut andra kulturskillnader men rent generellt är det svårt att härleda något som verkligen har med nationaliteterna att göra.. en gåta som jag fortfarande funderar på är var folk stoppar sina pengar. De tjänar mer här och betalar mindre skatt men i Toulouse finns mest tråkiga billiga bilar, inga direkt flashiga hus/lägenheter, folk verkar inte tokrenovera sina hus som i Sverige och jag har inte märkt några tendenser att resa mycket bland mina klasskamrater, så var är pengarna?
En stor skillnad mellan Sverige och Frankrike, som jag tror man ofta glömmer när man reser som turist, är Frankrikes baksida. Med det menar jag först och främst klasskillnaderna. Visst, i Sverige pratas det om Rinkeby och Rosengård, jag har visserligen aldrig varit i Rosengård men Rinkeby är ju mest en tråkig miljonprogramförort full med trevliga människor från härliga kulturer. Jag ser inget problem med att hänga i Rinkeby på kvällen eller parkera min bil där ett par dagar. I Frankrike, i Toulouse, några tunnelbanestationer söder om stan ligger motsvarande miljonprogramförort. Har varit där på dagen, tråkigt men lugnt. Skolkamrater födda i Toulouse har emellertid ifrågasatt vad i hela friden jag hade där att göra. Åker man dit på natten så blir man tydligen av med allt, man får visserligen leva men helt utan alla prylar och kläder man hade med sig. Ni har kanske också hört om räderna som inträffar här lite då och då. Nu senast när ett par ungdomar (15 & 16 år) körde utan hjälmar mot väjningsplikt i en Parisförort, krockade med en polisbil och avled båda två. Ungdomarna i förorterna skyller allt på polisen, bränner bilar och förstör egendom, stödräder genomfördes här i Toulouse. En av anledningarna till det här är troligen den höga arbetslösheten och klassklyftan som gör att det finns ett helt samhällsskikt som så att säga "vet om" att de troligen aldrig kommer komma någonstans i livet, de gör sig hörda efter bästa förmåga.
Så till frågan om mitt liv här, har jag lyckats än, känns det som ett hem? Kort sagt, NEJ! Grejen med det här stället är att allt är toppen, utom skolan, och skolan tar så mycket tid att jag inte hinner uppleva det som är toppen. Jag är inte ensam om att dela den uppfattningen, även fransoserna håller med. Även fransoserna som tuggat sig igenom två år av förberedande mattestudier på galen nivå och klarat den här skolans första år där de sitter och bevisar matematiska satser och lemman under tidspress, även de tycker att tempot är för högt. Jag har inte hört någon som entydigt tycker att det är en bra skola, att det vi gör är riktigt kul, det är helt enkelt så att ett diplom från ENSICA öppnar dörrar, det är därför folk är här. Till och med många av lärarna håller med om att det är ett dåligt upplägg på kurserna, eftersom vi ska hinna med så mycket så hinner vi inte med någonting. Hur som helst så klarar sig ändå fransoserna igenom, mest på grund av matten, i princip alla tentor innehåller härledningar och integralkalkyler. Vissa övningar går ut på att lösa en integral som kanske tar 30 minuter. Det har bekräftats av fransoserna att jag har gjort allt det de gör senare, jag har ganska bra förståelse för och allmänbildning inom det vi gör. Det sägs att våren ska bli lugnare, det sägs det kanske alltid? Vi har i alla fall lov jämnt utspridda och jag har mycket bättre koll på hur man måste lägga upp studierna. Vi får se hur det går..
Jag kanske inte har skrivit något om det franska skolsystemet tidigare, snabb resumé: Det finns minst två typer av skolor, vanliga stora universitet samt grandes écoles, ENSICA tillhör den senare typen. Universiteten fungerar som i Sverige, man väljer kurser eller ett program, det är få föreläsningar och man lägger upp studierna som man vill. Grande école-skolorna skiljer sig vad jag förstått radikalt, schemat är oftast fyllt och det mesta är obligatorisk närvaro på, inget eget ansvar alltså. Det märks på folket här, de har inte alls samma mognad och världsvana som de studenter jag mött tidigare. Enligt de jag pratat med här är det dock skillnad på grande école och grande école, det finns skolor som trots arbetsbördan lämnar större frihet och dessutom respekt åt studenterna. Ni som läst mitt inlägg om våran inspectrice des études förstår hur vi blir behandlade.
Slutsatsen så här långt blir nåt i stil med att självklart ska man inte tveka över att lämna Sverige ett tag för att uppleva världen, men är man inte matematiskt geni med svenska mått mätt, välj då något annat än en fransk grande école! Min tanke är ändå att uppleva mer nästa termin, det kommer bli mycket lättare med bil. Jag känner ett gäng riktigt trevliga människor från länderna runt omkring här och det är förstås kompisarna som gör att jag står ut med studierna.
Om en vecka landar jag i Sverige igen, vi ses!
Kommentarer
Trackback
